Varför jämför man?

I mitt stilla sinne lovade jag mig själv när jag fick barn att jag inte skulle bli en hysterisk morsa som stressade upp mig över andra barns framsteg och hela tiden jämförde med mitt eget barn.... jag märker dock att jag gärna gör det och jag blir lite arg på mig själv för det. Självklart vill man ju kunna skryta över sitt eget barn och man har all rätt att göra det också, men jag försöker att ta det hela med ro.... Livet med småbarn ska ju för fasiken inte vara någon tävling, det kommer dom själva att komma på ändå sen i alla fall....

Tänker på den där kortfilmen av Astrid Lindgren "Hoppa högst" där mammorna tävlar om småpojkarnas framsteg. Pojkarna fortsätter sedan att tävla och det slutar med att en av dom hoppar från ladugårdstaket och bryter benet typ.

Förhoppningsvis utvecklas alla barn i sin egen takt och ärligt talat så är min amningshjärna så trött att jag knappt minns hur gammal min dotter är och än mindre vad hon borde kunna göra och inte kunna göra vid det här laget....

För de som vill veta vilka framsteg min lilla dotter gör så kommer här en summering:
Har smakat lite potatis och morot, men jag stressar inte ibland kommer vi ihåg ibland inte...gröten däremot blir godare och godare för varje gång.
Skrattar hysteriskt åt ingenting ibland.
Lekte koja med mamma i sängen idag. Leker med mamma mest varje dag! (Mamma är barnslig och tokig, vad ska detta sluta...)
Lilla K blir starkare och starkare för varje dag....hennes pärlande skratt lockade fram glädjetårar hos mig idag när vi låg under täcket och tittade på ljuset som strilade in i springorna. Till slut nästan kiknade vi båda två av skratt. Vilken connection, det unnar jag alla att få uppleva! Hoppas att hon fortsätter att vara liten, gosig och alldeles alldeles underbar länge länge till!